söndag 25 oktober 2015

Jag blir så arg när jag ser dig

Häromdagen när jag klev in i butiken rätt över gatan, (i svettiga och skitiga träningskläder och håret på ända som alltid när jag handlar i min lokala livsmedelsbutik), så rycks jag snabbt och hårt upp ur mitt vanliga handlingsfokus av att ett biträde står och packar upp varor någonstans mellan spiskumminet och pollyn på min mentala handlingsnota. Hennes berg av varor tar upp hela gången så jag blir tvungen att stanna upp. Jag ler och innan jag hinner vända på klacken och ta mig till pollyhyllan och vidare till kassorna så tittar hon på mig och säger utan att besvara mitt leende: Jag blir så arg när jag ser dig!
Jag ser mig lite snabbt om i förhoppning om att det tätt bakom mig står någon annan som hon egentligen tittar och riktar sina ord mot, men icke. 
Hon fortsätter i lite mildare ton att förklara att hon varje gång hon ser mig i butiken blir arg för att jag alltid ser så hurtig och grymt vältränad ut. 
Arg på mig själv skyndar hon sig att lägga till när hon troligtvis ser min något frågande- och på väg att bli lite irriterad-blick. 
Jag antar att det ligger mycket hårt slit och mycket träning bakom din muskulösa och fina kropp fortsätter hon. Finns det ingen genväg, inte ens en liten frågar hon lite bedjande. Jaha, jag är lat och gillar mat så jag får alltså fortsätta att bli arg när jag ser dig skrattar hon fram. 

Nu skrattar vi båda, min förvirring och irritation försvinner när jag inser att hon faktiskt ger mig en stor komplimang, rätt upp i ansiktet, här och nu erkänner en kvinna jag egentligen inte känner att hon faktiskt beundrar mig och gillar min kropp och mina muskler. Jag bestämmer mig för att suga i mig det och bara ta emot det, utan att analysera och utan omtolkningar. Jag blev ju faktiskt glad och varm i hjärtat. Hon får vara hur arg på mig som helst tänkte jag, glömde pollyn, betalade och gick ut ur affären stolt som en tupp. 

söndag 11 oktober 2015

Att ge lite och få så mycket tillbaka

Blev sent om sides inkastad i en kick- off för Gympozz Eskilstuna, hade kort om tid att planera, förbereda och fixa allt praktiskt runt omkring men är så här i efterhand verkligen glad över att jag fick chansen och att jag tackade ja till uppdraget. 
Tack vare det så var jag igår tillbaka som instruktör på Friidrottsarenan och stod återigen och instruerade löpskolning, häckkoordination, körde längdhopp, häcklöpning och höjdhopp och såklart en avslutande löp och styrkegymnastik-stafett med en grupp intresserade och nyfikna människor. 
Trots den kanske något otacksamma tidpunkten, lördag kväll efter en lång dag i föreläsningssalen, så var gruppen härligt fylld av glädje och energi så det räckte och blev över. Det smittade verkligen av sig! 
Efteråt kom jag på mig själv sittandes i bilen leende och fylld av energi och nytändning. Tänk att genom att bara ge lite lite av mig själv så fick jag så mycket tillbaka!? 
Jag tror faktiskt att jag börjar längta tillbaka till friidrotten, friidrottsarenan och till och med till att coacha, instruera och inspirera. 
Får nog damma av ett träningspass med blandade småhopp, tripping, skipping, medicinboll, lua, stegringar, drillar och SG och fundera över det där en gång till. 

torsdag 8 oktober 2015

Försten till hundra sa mormor

Jag träffade min älskade mormor i helgen. Mormor är äldst i släkten, gammal om hon får säga det själv men ålder är ju bara en siffra eller hur är det nu?! Mormor har ju alltid varit och kommer ju alltid att vara just mormor, har en mormor egentligen en ålder? Är inte mormor alltid gammal, hur ung hon än är?
Hur som helst så börjar min mormor (som alltså alltid varit gammal i mina ögon), bli gammal på riktigt. Hon är där som vi andra pratar om henne som "pigg för sin ålder"... hon minns det mesta, blandar ihop de flesta, bjuder alltid på kaffe och skäms för att hon inte har sju sorters kakor att bjuda på till kaffet. Frågar några gånger för mycket om hon skall "fylla på mina bekymmer", alltså om jag vill ha påtår. Hon löser korsord, noterar vädret i sin kalender, dricker portvin, äter praliner och promenerar runt i Fristad med sin rullator.
Hon är världens bästa mormor!
Under ett samtal om allt mellan huruvida det går att köpa sockor på ICA, huruvida jag har blivit längre eller ej och huruvida hon åkte buss eller fick skjuts sist hon var inne i stan kommer vi in på hur gammal mormor egentligen är och att ingen i släkten blivit hundra år. Vi båda två känner lite på siffran -  hundra, 100 - det är alltid något speciellt med tresiffrigt.
Mormor skiner upp och tittar på mig, DU kan bli den första i släkten som blir 100år säger hon med ett stort leende. Jag försöker flika in att 64 år  faktiskt är ganska lång tid, men att mormor själv har god chans att klippa hundringen inom kort. Mormor skrattar och skrockar på sitt mysiga vis, rullar tummarna och säger - vi får väl se vem som kommer först lilla hjärtat. På något medvetet eller omedvetet sätt får hon mig att känna mig yngre än på länge, nyfiken på livet och att vilja bli hundra år....först eller inte. 

torsdag 1 oktober 2015

Önskar man sig något riktigt mycket så slår det till sist in

Jag vet inte när och jag vet inte varför men sedan väldigt länge tillbaks så har mina önskelistor varit konstanta. Till jul, till födelsedag, till nästa jul, nästa födelsedag, julen efter det osv osv har jag önskat mig: 
1. Fred på jorden
2. Mat till alla
3. Luktsudd, bokmärken, karbonpapper, adidasryggsäck, kassettbandspelare, freestyle, Levis 501, Ball-tröja, pastaslev, satin-pyjamas, Höganäskoppar och andra för just den tiden helt nödvändiga prylar. 
Än har jag varken fått fred på jorden eller mat till alla (även om jag har lyckan att leva i fred och alltid har gott om mat på bordet) och inser att varken jultomten eller mamma & pappa kommer att kunna leverera detta inslaget i ett rosaskimrande paket men jag fortsätter naivt att skriva dit det varje jul, varje födelsedag. För jag vill ha det! Och önskar man sig något riktigt mycket så slår det till sist in... det har jag läst någonstans. 

Något annat som jag verkligen önskar är att alla skall vara lyckliga, att alla skall vara snälla mot varandra och att alla skall vilja varandra väl.
Samtidigt får jag påminnelser varje dag om att människor inte är lyckliga, att människor inte alltid är snälla och att människor inte alltid vill varandra väl. Facebook, bloggar, instagram och liknande forum är en fantastisk värld för snabb beundran, motivation, inspiration och pepp men ger även en stor möjlighet till avundsjuka, olycka och tyvärr även rum för hot, hat och ilska. 
Jag själv är inte alltid lycklig, jag själv är inte alltid snäll och jag vill inte alltid alla väl.
Men kan vi inte komma överens om att varken du eller jag blir lyckligare av att hacka på, klanka ner på, eller skrika (skriva) onda ord och kommentarer till varandra? 
Kan vi inte enas om att vi båda blir lite lite lyckligare av en klapp på axeln, ett vänligt ord, en uppmuntrande nick, ett leende eller en schysst high five? 
Det är i alla fall vad jag önskar - fred på jorden, mat till alla och att vi skall vara snälla nu - 
och önskar man sig något riktigt mycket så slår det till sist in... 

torsdag 24 september 2015

En espresso för att vakna på rätt sida

Hade en sån där katastrof morgon som bara dyker upp när man minst anar det och oftast när man inte riktigt (eller kanske precis därför) klarar av det. En morgon med alldeles för tidig start men ändå stress att komma iväg i tid, hårda blickar och dumma ord till de som allra minst förtjänar det - mina älskade grabbar. 
När jag cyklade i väg hemifrån var käkarna hårt ihoppressade, tankarna snurrade och jag kände mig stressad, frustrerad och arg.
Vet inte riktigt på vad men troligtvis över att tiden går för fort, dagarna, veckorna och månaderna tickar allt snabbare och att jag hela tiden blir snuvad på sommaren. En typisk Nilssonsk känsla dagen efter höstdagjämningen... Tung i sinnet! 

Lämnade rutinmässigt, aningen sent, på förskolan och när jag möttes av det där leendet, den där vinken och den där slängkyssen som en lycklig dagiskille ger sin mamma precis innan han sätter full fart mot den övriga massan lyckligt lekande barn vaknade jag. Vaknade ur min gråa och dystra sinnesstämning för leenden smittar verkligen. Speciellt leenden som är äkta och sant lyckliga leenden! 
Klev ut från förskolan, tittade på klockan, tittade på cykeln. Jag lät båda vara för en stund och tog mig själv till ett morgonöppet café, beställde en enkel espresso, njöt av den så länge du nu kan njuta av en enkel espresso, tittade ut genom fönstret på morgonrusningen, andades djupt och startade helt enkelt om dagen - leende med solsken i blick.