onsdag 11 januari 2012

Turgumma, det är vad jag är

Jag blir både förvånad och arg när jag läser de senaste dagarnas nyheter och debatter om hur en del idrottsföräldrar beter sig... att pressa sina barn till att idrotta och bestraffa dem när de inte lyckas nå upp till föräldrarnas krav eller förväntningar är för mig helt ofattbart.
Jag inser samtidigt vilken tur jag har haft i alla mina idrottsår, vilken otrolig lyx och röta jag hade när jag fick just de föräldrar som jag har!
Mina underbara föräldrar har verkligen alltid funnits där och stöttat, de är helt klart en stor del i att jag över huvudtaget började med idrott och framförallt en viktig kugge till att jag än idag idrottar och älskar idrott. Jag inser så här i efterhand att det jag tog för självklart och naturligt egentligen är en högvinst och en stor portion tur.

Att pappa och mamma varje helg under vintern packade bilen och körde 60-70 mil för att jag och min syster skulle få tävla i längdskidåkning, att de trixat och fixat för att få ihop till all utrustning (massor av skor!), resor och läger, att de kört land och rike runt, att de gick med på att  äta middag i garaget när jag vann min första tävling, att de sålt lotter, korv och krattat och mätt på alla möjliga tävlingar, att de med öppna armar släppte iväg sin 16-åriga dotter 30 mil för att hon skulle kunna plugga på friidrottsgymnasium och att de i ur och skur,  i med och motgång alltid varit mina första och största supporters är ju egentligen inte klokt.
Inte en gång har de krävt något tillbaka...utan bara stöttat, peppat och gjort tummen upp och framförallt inte lämnat mig ensam i en snödriva eller "glömt" mig någonstans. Vilken enorm tur jag har haft! 
Den enda gången jag blivit bortglömd var när min dagmamma (tillika moster) glömde mig i bankfacket på banken när jag var 10 år, men det är en helt annan historia...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar