tisdag 1 oktober 2013

Det kom något emellan!

Jag vet, det är evigheter sedan jag bloggade och trodde för ett tag (liksom ni antar jag) att jag hade bloggat klart.
Allt vad träning, tävling, prestation, målinriktning och resultatjakt tog tvärnit, det kom något annat emellan... eller rättare sagt det kom en LITEN emellan.
I slutet av förra året blev jag gravid, mer eller mindre direkt efter SM gulden i Uppsala, men det tog ett tag för mig att fatta vad som hände i kroppen.
Det första jag reagerade över var att det var så otroligt jobbigt att komma igång med träningen efter SM och den efterföljande viloperioden över jul och nyår. Alla vikter kändes som bly och jag blev andfådd och trött redan på uppvärmningsvikterna, både jag och coach G kliade oss i huvudet och undrade hur mycket stryk kropp och knopp egentligen tagit av höstträningen mot SM. Jag borde vara redo att kliva på tung träning och ta mig an mina nya mål för 2013. Jag blev bara tröttare och tröttare och vid första serieomgången i januari pallade jag knappt ingångsvikterna utan att bli snurrig och yr.... strax därefter fick allt sin förklaring. Jag var gravid!

I det ögonblicket tog livet en helt annan inriktning, träning och tävling som alltid mer eller mindre varit mitt hela liv hittills hamnade nu snabbt på en sekundär plats, det blev halt på alla tankar på satsning och tävlingsplanering för 2013.
Såklart betydde det inte slut på träning men det blev på en helt annan nivå och det tog mig ett bra tag innan jag hittade en väg som passade mig och den växande magen. Det var inte det lättaste att hitta rätt i djungeln av alla tips, idéer, råd och pekpinnar vad det gällde vad som var rätt eller fel angående träning under graviditet. Barnmorskan rekommenderade mig till att börja motionera... bra med rörelse i form av en lugn promenad på 30minuter om dagen. När hon förstod vem jag var och hur jag fungerade (eller rättare sagt min kära sambo J förklarat för henne) så ändrade hon sina rekommendationer till att försöka sansa min träning och träna med måtta.

För att stilla min förvirring blev det en hel del mail och telefonsamtal till andra "idrottsmammor" som tagit sig igenom graviditeter med träning och TACK alla, det var kanon!
Tack vare kloka och starka kvinnor runt om skapade jag mig en väg där träning med sunt förnuft blev ledorden.
Jag behöll mina träningsdagar och fortsatte att hänga i träningslokalen och tuffade på i min egna takt och egna väg. De första månaderna fortsatte jag med "tyngdlyftningsträning" men tog bort alla tunga lyft i form av stötar, ryck och knäböj, alla hopp och alla övningar som krävde ett klipp i magtrakten och körde mer styrkeövningar och teknikövningar i form av pressar, ryckknäböj, positionsdrag och liknande plus att jag la till 30 minuter konditionsträning (motionscykel) efter varje pass.

Ju mer magen växte ju mer otympligt blev det att komma ner i sitt och att köra teknikövningar, då bytte jag till att köra med Kettelbells, cirkelträning med olika kettelbells och cykling blev de sista veckornas träningsupplägg.
För mig funkade det helt ypperligt att träna vidare (om man nu kan kalla det träning) och jag är helt övertygad om att det hjälpte mig att ha en skön och behaglig graviditet. Jag var såklart orolig för att må dåligt, bli jättetung och stor och att få ont i ryggen så jag ville verkligen hålla igång kroppen med träning men på inget sätt utsätta den lille som växte där inne för något dumt eller riskabelt.

Jag gick upp 15 kilo och sprängde (den magiska eller hemska!?) 100kg gränsen.... kände mig allt annat än i form!

Den 9 september  2013 klockan 12.45 föddes en liten kille... 3630gram tung, 54cm lång och med en rejäl kalufs - guldklimpen!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar