Efter den lilla fadäsen blundade, vände näsan mot solen och tig ett djupt andetag och började liksom om. Det blev ett väldigt lyckligt pass. Spåren var på gränsen till isiga och banan runt golfbanan väldigt flack så det blev näst intill övervägande stakning och JA det är absolut det bästa med skidåkning, känslan av flyga fram utan några större besvär.
Tänkte att jag skulle köra en timme men idag var första gången jag kände att jag bara måste köra liiiite till, blev närmare en och en halv timme och trots en mör kropp så kände jag mig på något vis fylld av energi när jag lämnade spåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar