Kunde nästan inte sluta

Efter lite sjukstuga och hemma med liten sjukling några dagar så har det inte blivit träning sedan i lördags. Igår var det plusgrader i mass och mitt nu för tiden snökänsliga hjärta höll på att få lite smått panik över att snön smälte farligt fort och snömängden utanför fönstret minskade JÄTTE fort. Så idag nästan kastade jag mig ut i spåret för att "hinna" med att åka... stressade faktiskt iväg så att jag tappade ena staven i all iver. 

Efter den lilla fadäsen blundade, vände näsan mot solen och tig ett djupt andetag och började liksom om. Det blev ett väldigt lyckligt pass. Spåren var på gränsen till isiga och banan runt golfbanan väldigt flack så det blev näst intill övervägande stakning och JA det är absolut det bästa med skidåkning, känslan av flyga fram utan några större besvär.

 Tänkte att jag skulle köra en timme men idag var första gången jag kände att jag bara måste köra liiiite till, blev närmare en och en halv timme och trots en mör kropp så kände jag mig på något vis fylld av energi när jag lämnade spåret.