lördag 7 mars 2015

Vi fixade det!

Jo då vi fixade det, vi tog oss ända från Sälen till Mora - tillsammans. 
Christer Hermasson tog oss i mål strax efter kl 17 i går eftermiddag. Det tog oss alltså nästan på pricken 8 timmar, 8 timmar och 44 sekunder för att vara exakt, att åka StafettVasan för klockan 9.00 skidade jag iväg från Sälen. 
Tidig morgon, innan solen gått upp hoppade jag på bussen som skulle ta mig och många med mig till starten i Sälen. Väl på plats i Sälen kände jag mig väldigt liten, oerfaren och en aning förvirrad. Vilken hysteri, de sprangs in på startområdet med skidor och det hetsades runt omkring mig. Jag som inte hade en aning om hur saker och ting skulle vara eller hur jag skulle bete mig snurrade runt i mitt lugna tempo lite i bakgrunden. Till sist fick även jag in mina skidor på en startplats...skulle tro att jag hamnade någonstans mitt i startfältet. 
Försökte hålla mig lugn men när Jonas och Jenny som rapporterade "hem" till radiolyssnarna frågade hur det kändes kunde jag inte annat än att ärligt svara att ångesten märkbart krupit på och att jag frågasatte verkligen vad jag/vi hade gett oss in på. Känslan att vara på helt fel plats var stor! 
Klockan blev till sist 09.00 och jag och övriga skidade iväg i sakta men säker fart mot den fruktade långa backen. 3 km stigning var verkligen 3km backe rätt upp. Det var ju inget tal om att åka uppför i backen utan det var bara att snällt följa lämmeltåget uppåt. Jag hade grymt bra fäste så det var inga som helst problem att följa med uppåt och smita förbi några när det kom en lucka. 
Johan Plates råd ekade i huvudet, det blir bättre efter backen, det blir bättre efter backen. 
Efter backen blev det inte alls bättre...jag såg fram emot att börja kunna åka ut, staka på och komma in i bra flyt. Jag stakade på men hade bra mycket sämre glid än alla andra (kändes om alla andra i alla fall!) och medan jag slet så susade åkare förbi mig. 
Här släppte jag direkt Plates mantra och mumlade surt för mig själv varför, aldrig mer och åt fanders med Plate och positivt tänkande. Med andra ord jag hade ingen bra resa de första 11km. 
Vid kontrollen i Smågan tog jag ett snabbt beslut att stanna och valla om. Bort med fästet och fram med glidet. Ett av mina bättre tankar och beslut dör uppe på myrarna. Glidet kom tillbaka och likaså självförtroendet och viljan att göra något bra. Nu var det jag som susade fram och förbi och för varje person som jag körde om växte jag. Kilometerskyltarna kom med allt kortare avstånd kändes det och hux flux var det inte långt kvar till växlingen i Mångsbodarna. 
Jag klarade inte att köra under 2 timmar på sträckan, det tog mig 2.04 och jag tog helt slut. När jag växlat och skickat Inge och laget vidare så var jag så glad och lättad att jag gjort min sträcka och att det var över. 
Efter mig körde Inge som en galning, växlade till Lotten som i tuffade på bra i spåret och bara trillade fem gånger, 
Dawod stog på benen och fick chokladbollar på sin sträcka och sist men inte minst gled Christer fram på sistasträckan och tog oss i mål i Mora. 
Otroligt glada och lättade konstaterade vi alla att vi faktisk grejade det. Vilken galen känsla...näst intill overklig. 
Stort tack och ett fy fasiken vad bra ni är till mina nyvunna vänner och lagkamrater Inge Blomberg, Lotten Bergman, Dawod Mohammad och Christer Hermansson. Så klart även ett TACK till P4 Sörmland som kom med den galna idéen! 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar