tisdag 14 juli 2015

Ibland kommer man på vad det är man saknar

Allt som oftast får jag frågan om jag inte saknar att kasta slägga, om jag inte saknar friidrotten. Helt ärligt har jag snabbt kunna svara att det gör jag inte, jag har inget som helst sug efter att snöra på mig kastskorna, dra på mig handsken och kasta. Jag kan fortfarande inom mig känna känslan av ett bra utkast och jag erkänner att jag fortfarande "känner på" olika underlag och ibland kommer på mig själv att provrotera parketten, eller golvet i mataffären och avväga mjölkkassen i vänstertassen funderandes på att ta en fyrvarvare. Men det är bara för att mönstret sitter så djupt och nästintill blivit automatiserat...inte för att jag längtar tillbaka. Jag är mätt på slägga, jag är klar och jag är nöjd. Varken mer eller mindre! 
Idag blev jag däremot påmind om vad det är jag saknar. 
Just nu står Eskilstuna som värd för Junior EM i friidrott och landslag, coacher och aktiva strömmar sakta men säkert in i stan för att den 16-19 juli tävla om vem som är bästa junior i Europa. Förväntansfulla juniorer tränar nu sina sista (inte så avgörande) men viktiga pass på stadens träningsarenorna. 
I dag var tyngdlyftningslokalen fylld till bredden redan under morgonpasset, mest av tyska kastare... och även coacher. 
Blev glatt överraskad av att möta Franka Dietzsch, en av världens genom tiderna bästa diskuskasterskor och nu coach för unga lovande tyskor, och hennes alltid lika breda leende. 
Det är ju det jag saknar, alla underbara människor som jag mött och som delar så många minnen (bra och dåliga) med mig, alla möten, alla platser, alla oväntade situationen, alla överraskningar och alla anekdoter....det är inte friidrotten och släggan i sig. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar