fredag 14 augusti 2015

Gammal avdankad kulstötare

"Den där förbannade gamla kulstötaren som knappt kastat slägga och födde barn i förrgår" 
Vem?! Vart?! Jag?! 
Allt som oftast glömmer jag bort mig, glömmer helt enkelt hur gammal jag är. Glömmer helt enkelt bort mig i vad som borde vara rätt och rimligt och det är det härliga med att vistas i en målinriktad och prestationsinriktad idrottsmiljö. Det finns liksom ingen som bryr sig om ålder, alla blir lite samma och måttstocken som alla mäts och granskas utifrån är prestationer och resultat.  
Man blir som man umgås sägs det och genom att hänga kvar och klamra sig fast vid sidan av elitidrottare kanske ändå kan få mig att krama ur lite lite till!? 
Självklart förstår jag att mitt "bäst före datum" som elitidrottare har passerat och dit skulle jag aldrig varken fysiskt eller psykiskt kunna förmå mig igen. Den tiden är förbi men jag som före detting kanske ändå kan vara till nytta!?
För några år sedan när jag höll på brottas med motivationsproblem, prestationsångest och de allt för höga kraven på mig själv i släggringen och verkligen inte fann någon som helst glädje i att tävla och inte vara bäst. Att tävla på SM och inte vinna guld eller tävla på EM och VM och inte kasta final var inte något lockande alternativ. 

Då klev en några år äldre kastkollega, som genom hela min resa varit en stor mentor, in och sa till mig - Cilla det vår skyldighet att kriga lite längre än vad vår stolthet vill! 
Hon förklarade vidare ....om vi slutar när vi är som bäst så får de unga och nya det alldeles för lätt att ta sig till toppen och det skall vi inte ge dem, de skall få kämpa sig uppåt precis som vi. De skall inte bara kunna komma in och hämta medaljer, de skall få slita ner oss från prispallen. 
Just då förstod jag inte, eller ville inte förstå. Jag orkade inte, jag vågade inte. Som sagt att inte vara bäst, att inte vara mitt bästa jag, att inte vinna kändes som ett nederlag ...några skyldigheter kände jag verkligen inte. 
Nu idag kan jag känna mig lite skamsen och skyldig, inte för att grenutvecklingen i svensk släggkastning skulle ha stannat av -tvärtom har den har verkligen blommat ut och tjejerna som kastar nu är bra mycket tuffare än jag var och grymt duktiga! utan mest för att jag inte fattade bättre. 

Det kan tyckas vara fel att jag tar plats på SM och tar plats på landslagsläger. Är det inte dags att kliva undan, lämna plats åt de unga och hungriga viskas det i kulisserna....kom och ta mig viskar jag tillbaka. 
Jag har en ny drivkraft och så länge jag kan pressa, retas, inspirera, jävlas så kommer jag pressa, överstöta, vända, dra och göra sådant som jag är bra på. För nu har jag fattat! 
Kanske kan jag bara få någon att någon gång knyta näven lite extra, gasa lite mer och tänka att nu jävlar skall jag visa den där avdankade kulstötaren. 
Visst kan jag fortfarande bli glad och tycka det är häftigt om jag lyckas slå personligt rekord eller lyckas med något som jag aldrig tidigare lyckats med. Men det toppar inte längre känslan av att se de omkring mig lyckas. Att få ett meddelande på telefonen med orden - ha ha nu äntligen slog jag dig! kan göra min dag och kännas som en liten seger. 
Jag kommer självklart svara med en T-Rex high five och någon spydig kommentar och fråga vad du har för "ryktespers i Värmland" för det är en
gammal avdankad kulstötare som knappt kastat slägga och födde barn i förrgår 's förbannade skyldighet. Men inombords kommer jag att le...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar