onsdag 9 september 2015

Det gäller att hitta en lucka i ångesten...

Jag har sagt det förut och jag kommer säkert säga det igen. Jag har svårt att komma loss och hitta motivation till att träna när jag inte riktigt kan motivera för mig själv varför. Jag älskar att träna och jag älskar att vara tränad, det får mig att må bra. Jag älskar att pressa mig, utmana det svåra och testa det omöjliga. Det får mig att känna mig välmående och att känna mig hel på något konstigt vis. Men vart vill jag och hur skall jag komma dit, är det värt det, vad skall jag annars göra?! En hel del funderingar. Vet inte om det kan kallas prestationsångest, träningsångest, postelitidrottarångest, mammamageångest, glömintebortmigångest eller bara ångest?
Men hur som helst så kan jag inte sluta att snegla på eller sluta bli inspirerad av andra motiverade idrottare som kör på i sina "bubblor" och ger järnet under varje träning, i varje övning och i varje reps för om inte jobbet görs så nås heller inte målet.
Där i den bubblan med det drivet vill jag också vara men kan man vara där utan att ha ett riktigt mål? Kan man vara där bara lite då och då, när man vill och när man känner för det? Måste det hela tiden vara allt eller inget? På eller av?
Jag måste troligtvis på något vis försöka tänka klart tanken, vända den återigen några varv i huvudet, gräva ned den och försöka glömma den för att sedan kanske kanske hitta ett svar på vart vill jag och vart är jag på väg.
Det kanske inte är så farligt att gå en annan väg, svänga till vänster i stället för höger, inte vara den jag alltid varit.... men innan jag kommit så långt så fortsätter jag och så fort jag hittar en lucka i ångesten, då sticker jag! 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar