När jag cyklade i väg hemifrån var käkarna hårt ihoppressade, tankarna snurrade och jag kände mig stressad, frustrerad och arg.
Vet inte riktigt på vad men troligtvis över att tiden går för fort, dagarna, veckorna och månaderna tickar allt snabbare och att jag hela tiden blir snuvad på sommaren. En typisk Nilssonsk känsla dagen efter höstdagjämningen... Tung i sinnet!
Lämnade rutinmässigt, aningen sent, på förskolan och när jag möttes av det där leendet, den där vinken och den där slängkyssen som en lycklig dagiskille ger sin mamma precis innan han sätter full fart mot den övriga massan lyckligt lekande barn vaknade jag. Vaknade ur min gråa och dystra sinnesstämning för leenden smittar verkligen. Speciellt leenden som är äkta och sant lyckliga leenden!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar